Antalet fångar dömda för sexualbrott har ökat avsevärt under de senaste åren. Innevarande år 2025 finns det cirka 250 fångar dömda för sexualbrott, vilket utgör drygt 10 % av alla fängelsedömda. Ökningen jämfört med föregående år är cirka 20 %. När vi talar om sexualbrott vänder sig den offentliga debatten ofta till krav på hårdare straff. Mer sällan stannar vi upp för att fundera på vad som händer med en sexualbrottsdömd person under fängelsetiden och efter den.

Brottspåföljdsmyndigheten utför ett arbete som påverkar tryggheten och säkerheten i samhället. Målet med verkställigheten av fängelse är att förhindra nya brott under strafftiden och främja den dömdes förmåga till ett liv utan brott. För att stödja detta mål tar man fram en plan för strafftiden för varje dömd person, baserad på individens risker, behov och resurser samt allmänna faktorer som främjar tryggheten och säkerheten. Planen syftar till att styra arbetet mot ett liv utan kriminalitet, och dess innehåll och etapper slås fast utifrån en professionell bedömning av den dömde. Processen skiljer sig från en lekmannabedömning genom att den bygger på systematisk datainsamling, expertanalys och beslutsfattande som syftar till effektivitet.

Hur sannolikt är det att den bedömde personen återfaller i sexualbrott?

Nivån på återfallsrisk kan inte avgöras enbart utifrån brottets art, eftersom individuella riskfaktorer kan variera avsevärt. Även om två personer har dömts för sexualbrott mot barn kan deras återfallsrisk vara mycket olika.

I debatten överskattas ofta risken för återfall i sexualbrott. Forskning visar att grundnivån för återfall i sexualbrott är låg jämfört med många andra brottstyper. I femårsuppföljningar har återfallsprocenten varit 5 till 15 %, och efter tio år 10 till 20 %. I finländskt material har återfall i sexualbrott mot barn varit cirka 1 % under en sjuårsuppföljning, och en relativt färsk metaanalys uppskattar den genomsnittliga återfallsgraden till cirka 4,2 %. Dessutom är det mer sannolikt att en person dömd för sexualbrott återfaller i andra brott än just sexualbrott.

Vid bedömning av återfallsrisk granskar man vilka riskfaktorer som var aktuella vid brottet som personen begick och hur de visar sig nu: hur personen hanterar sina riskfaktorer, balansen mellan skyddande och riskhöjande faktorer, om personen deltagit i rehabilitering och om det skett förändringar i personens värderingar, känsloreglering eller problemlösningsförmåga.

Vid bedömning av skadepotential granskas inte bara sannolikheten för en ny handling utan även dess möjliga konsekvenser. Skadepotentialen hjälper till att bedöma när risken är särskilt avsevärd ur samhällelig eller mänsklig synvinkel. Skadepotentialen kan beskrivas som en slags allvarsdimension som kompletterar sannolikhetsbedömningen och hjälper till att avgöra vilka åtgärder som behövs när det gäller övervakning, rehabilitering och säkerhetsplanering.

Genomförande av riskbedömning

Riskbedömning är inte en enskild och isolerad åtgärd, utan utgör grunden för hela strafftidsplanen och dess genomförande. Den styr verksamheten och insatserna under fängelsetiden, förberedelserna inför frigivning och innehållet i övervakningen under villkorlig frigivning, och är därmed direkt kopplad både till individens rehabilitering och samhällets trygghet och säkerhet.

Bedömningen är en verifierbar process där information samlas in från ett flertal källor och perspektiv: intervjuer, observationer i vardagen, myndighetsuppgifter, dokument samt eventuella behandlings- och rehabiliteringsrapporter. Målet är att skapa en helhetsbild av personens riskprofil – inte bara utifrån personens förflutna, utan även i relation till personens nuvarande situation och framtida omständigheter. Denna systematiskt insamlade information struktureras, ges en betydelse och leder till välgrundade slutsatser. Detta gör att bedömningen blir både strukturellt konsekvent och mänskligt begriplig.

Bedömningen ger den kunskap som rehabiliteringen bygger på. Rehabiliteringen i sin tur erbjuder verktyg för att påverka riskfaktorer och stärka skyddande faktorer. Insatserna styrs av tre centrala principer: riskprincipen, behovsprincipen och mottaglighetsprincipen.

Riskprincipen innebär att rehabiliteringens intensitet ska motsvara den uppskattade återfallsrisken. Personer med högre risk har nytta av långvariga och intensivt genomförda interventioner, medan för personer med lägre risk passar lättare och mer avgränsade program bättre. Alltför intensiv rehabilitering kan till och med vara skadlig för lågriskindivider, eftersom den kan öka återfallsrisken genom exempelvis social stigmatisering, kriminella kamratrelationer eller överdriven problemfokusering.

Behovsprincipen poängterar att rehabiliteringens innehåll ska riktas mot de faktorer som upprätthåller brottsbeteendet. Interventionerna riktas därför till exempel mot impulskontroll, attityder, känsloreglering, empati, tankemönster eller sociala färdigheter. Samtidigt går man in för att stärka skyddande faktorer som främjar ett brottsfritt liv, såsom socialt stöd, struktur i vardagen och en realistisk livsplanering.

Mottaglighetsprincipen förutsätter att rehabiliteringen till formen och metoderna anpassas till individens förutsättningar och inlärningsstil. Exempelvis språkliga utvecklingsstörningar, lindrig utvecklingsstörning, psykiska symtom eller stadiet som personen befinner sig i sin förändringsmotivation kan ha stor inverkan på hur personen kan tillgodogöra sig programmet.

Metodernas effektivitet

Metoderna som används ska vara evidensbaserade. Särskilt effektiva har visat sig vara program som bygger på kognitivbeteendeterapeutisk referensram och som hjälper förövaren att identifiera och förändra sina tanke- och beteendemönster. Under de senaste åren har dessa program kompletterats med Good Lives Model (GLM), som betonar individens styrkor och uppbyggnad av positiva livsmål.

När bedömning, rehabilitering och beslutsfattande bygger på principerna om risk, behov och mottaglighet samt på forskningsbaserad kunskap, hanterar brottspåföljdssystemet inte bara risker utan även skapar förutsättningar för en bestående förändring. På så sätt blir planen för strafftiden ett verkningsfullt verktyg snarare än bara ett dokument. När varje avgörande grundar sig på transparent evidens och professionell bedömning reducerar vi inte bara återfallsrisken, utan även bidrar till tryggheten och säkerheten i samhället – precis det som Brottspåföljdsmyndigheten arbetar för, ofta bortom rubrikerna.

Skribenten är Nina Nurminen, rättspsykolog anställd som överlärare vid Brottspåföljdsområdets utbildningscentral. Hon håller i webbutbildningen som handlar om bedömning av återfallsrisk i sexualbrott, skadepotential och riskhanteringsstrategier.