Säkerhetsväktare Teemu Mäkinen från Sukeva fängelse: Mitt jobb går ut på att göra arbetet i fängelset maximalt säkert

En kompis till mig jobbade i fängelset och så fick jag inspirationen att själv söka jobb inom sektorn.

Jag tog och ringde till fängelset och fick inbjudan till intervjun som blev verkligen minnesvärt. Min intervjuare, herr Rannikko, var en tuff och saklig man, och knepiga frågor haglade när han bedömde om jag var lämplig för jobbet.

Som en sista fråga ville Rannikko veta vad jag tog i bänkpress, på skoj förstås. Jag nådde upp till en rimlig siffra på den tiden, och hans kommentar var att man inte kunde anställa någon som inte klarar av minst 150 kilo. Jag gick därifrån med en bra stämning och var säker på att få jobbet. Och så blev det också.

Efter ungefär ett år på fängelset i Tavastehus beslöt jag mig för att söka till utbildning som ledde till grundexamen inom fångvården. I bagaget hade jag min fordonsinstallatörsexamen. Från Brottspåföljdsområdets utbildningscentral utexaminerades jag som väktare 2010.

Jag jobbade som väktare för viss tid sammanhängande fram till 2013 då jag blev ordinarie. Jag tog ett års tjänstledighet, och under den tiden arbetade jag som handledare på en barnskyddsinstitution. Barnens sorgliga öden och det känslomässigt krävande arbetet var något som man minns väldigt bra än idag.

I fängelsets vardag gäller det att ha blick för spelet och koll på läget

Från tjänstledigheten återvände jag till Tavastehus som väktare och jobbade där fram till 2018. Det var ett mångskiftande arbete, där fanns manliga och kvinnliga fångar och en hel rad olika avdelningar i huset, bland annat en avdelning för mammor med barn som man skulle ta hänsyn till.

Det var ett gammalt fängelse och renoveringarna gjordes av fångar i arbetsdriften. Det fanns inga toaletter i cellerna och nattetid fick fångarna lov och uträtta sina behov i en balja. Alla som jobbat i ett fängelse som saknar toaletter i celler vet hur det luktar på avdelningarna när celldörrarna öppnas på en sommarmorgon. I dagsläget finns det inga baljceller mera någonstans i Finland, tack och lov.

När man blev varm i kläderna och insatt i vardagen på fängelset märkte jag att jag allt bättre kunde förutse vad som var på gång och vad som kunde inträffa. Till exempel kunde jag notera att en fånge var påverkad eller agerade annorlunda än normalt, och då skulle man ingripa.

Jag tog intresse i anstaltssäkerhet och ville arbeta i krävande situationer. Utmanande situationer löser man i första hand genom att prata, men ibland är det nödvändigt att använda fysisk styrka. Jag sökte mig till kurser där jag lärde mig att hantera utmanande situationer. Senare började jag också utbilda i användning av maktmedel.

Under åren i Tavastehus ledsagade jag också fångar när de skulle ut och uträtta sina ärenden. För det mesta funkade det bra och man kunde snacka med fången och ta det lugnt. För fångarna var det ofta välkommen omväxling från vardagen i fängelset att få gå ut med ledsagare. Men det var också jobbiga fall där till exempel fången var berusad och man fick lov att ta situationen under kontroll genom att ge order eller använda maktmedel.

Personalen på Sjukhuset för fångar som kollegor

I Tavastehus arbetade jag också på Sjukhuset för fångar. Det gav insyn i multiprofessionellt arbete, när vi gjorde fångvårdsarbete tillsammans med sjukskötarna och cheferna övervägde beslut att ta i samråd med läkarna.

Ibland jobbade jag på avdelningen där jag skötte den dagliga rutinen och säkrade läget när läkaren gick runt och synade patienter där eller på mottagningen. Det kunde hända att jag fick hjälpa en dement fånge att hitta tillbaka till cellen och omtala var man befann sig någonstans och försäkra att det var lugnt. Dagen därpå kunde jag vara på psykavdelningen, där man skulle ta hänsyn till fångarnas diverse psykiska problem. På den tiden hade sjukhuset även en avdelning för häktade, med nio olika nationaliteter representerade.

Anstaltssäkerheten och en allt bredare och mer utmanande arbetsbeskrivning

2019 började jag arbeta på min nuvarande post på Sukeva fängelse. Det första året var jag på avdelningen för svårplacerade fångar. Där fanns en hel del fångar som var multiproblematiska, som inte klarade upplägget och rutinerna i vardagen.

I början var jag på kollisionskurs med en del fångar, men med ett sakligt, bestämt och lika bemötande och med att ta hand om saker och ting började vardagen på avdelningen rulla på.

I början av 2020 inrättades ett säkerhetsteam i fängelset, och jag fick komma med som säkerhetsväktare. Syftet med teamet är att förbättra anstaltssäkerheten. Min nuvarande arbetsbeskrivning är faktiskt mycket bred och utmanande.

För min del går jobbet ut på att göra arbetet i fängelset maximalt säkert och se till att vi förekommer maximalt många hotbilder som är relaterade till anstaltssäkerheten.

Att jobba på ett fängelse har sina utmaningar och fångarna dras med en massa problem, och mitt bidrag är att stödja anställda på fängelset i deras arbetsuppgifter. Jag håller koll på läget i fängelset och samarbetar övergripande med hela personalen.

Jag jobbar ihop med hundföraren och chefen med ansvar för säkerheten. Med chefen diskuterar vi placering för dem som ska tas in och intervjuar fångar om olika saker. Vi går igenom önskemål från fångarna varje dag och ger vår syn på saker och ting som ett team. Vi har samverkan med andra myndigheter, främst polisen, tullen och gränsbevakningen.

Hundföraren kollar alla fångar som ska in och fångar som återvänder från permission eller frigång, och även här är jag ofta involverad. Med hundföraren visiterar vi avdelningar och skyddar vid behov övrig personal och deras arbete i krävande situationer.

Schyssta kollegor gör att man orkar med det krävande arbetet

I dagsläget kan man säga att det tar sin man att jobba på fängelse, oavsett vad man har för uppgift. Som väktare ska man ha bra social kompetens och kunna diskutera svåra frågor och motivera sitt eget agerande för fången. För att kunna komma med motivering måste man ha insyn i lagstiftningen.

Hyfsad självkänsla och viljan att bli bättre är viktiga egenskaper, och för att förbättra och få resultat behöver man veta hur man tänker konstruktivt. Uppgiften kräver en viss ödmjukhet och förmåga att lära av sina misstag. Man måste också kunna komma överens med olika människor. När dessa element finns där klarar man sig helt bra.

Enligt min mening är det ansträngande att jobba i ett fängelse, men det är en samhällsviktig verksamhet man håller på med. Jag upplever att jag gör ett angeläget arbete som gör skillnad.

Det känns bra när man kan förhindra någon oredlig aktivitet, hitta droger eller ta bort från avdelningen föremål som är avsedda för våldsdåd. Dessa insatser gör det säkrare att arbeta i vårt fängelse, och också de som är där och avtjänar sina straff får det säkrare.

Schyssta kollegor ger en styrka i vardagen. På fängelset slänger man käft rätt så friskt, det är bra motvikt till det tuffa jobbet. I min arbetsgemenskap finns det många olika personligheter som får vardagen att lysa upp. Ibland garvar man så det krampar i magen och tårarna rinner som i ett värre vattenfall. En god arbetsgemenskap är av stor betydelse för trivseln i arbetet.

Jag drömmer om att komma vidare i karriären, och de olika uppgifterna som specialsakkunnig verkar intressanta. Med det i åtanke tänker jag plugga vidare och öka mina chanser till karriäravancemang.

Den resan kan säkert innebära en hel del olika saker, men huvudsaken är att man försöker bli bättre och går i den riktning som känns rätt för en.