‍Mikko Ylipekka från Riihimäki fängelse: I en psykologs arbete kombineras gedigna teoretiska insikter med ett individuellt bemötande av fången

Jag återvände till jobbet på fängelset påföljande sommar, men den här gången fick jag en arbetsuppgift som var kopplad till psykologistudier som jag bedrev. Jag fick göra risk- och behovsbedömningar och lägga upp planer för strafftiden, något som var ganska nytt inom branschen på den tiden.

Efter psykologexamen började jag som specialistplanerare på placeringsenheten i Södra Finland, med bedömnings- och planeringsuppgifter som redan var bekanta från mitt tidigare jobb på fängelset. Jag specialiserade mig på utvärdering av dömda sexualförbrytare och tog ledarutbildningen för åtgärdsprogrammet STOP, som var riktat till dömda sexualförbrytare med hög risk för återfall.

På mitt nästa jobb som psykolog i Tavastehus fängelse fick jag syssla med uppgifter jag hade blivit förtrogen med i specialplanerararbetet, men nu ur ett något annat perspektiv. Tidigare hade jag planerat aktiviteter för fångar i syfte att stärka sådant i deras liv som stödjer dem i att ta sig ur kriminaliteten. Nu kunde jag implementera det hela i praktiskt klientarbete.

Ganska få fort insåg jag gränserna för mitt kunnande, särskilt när det gällde att jobba med kvinnliga fångar med många och svåra psykiska problem. Jag behövde ytterligare utbildning för att bättre kunna möta deras hjälpbehov, och ytterligare verktyg fick jag när jag utbildade mig till kognitiv individuell psykoterapeut, med arbetsgivarens stöd i ryggen.

Arbetsuppgifterna inkluderar allt från psykologmottagning till att fungera som närmste chef

Min nuvarande arbetsplats är Riihimäki fängelse, där jag jobbar som psykolog och ansvarar för åtgärdsprogrammet STEP, som är avsett för män som är dömda för sexualbrott. Jag hoppade in för att åtgärda enhetens akuta brist på programledare, men att leda programmet och stödja rehabiliteringen av sexualbrottsdömda män visade sig vara ett riktigt intressant åtagande. Jag gillade att arbeta intensivt och att guida och följa upp den relativt långa rehabiliteringsprocessen. Efter inryckningen som programledare fortsatte jag med jobbet i Tavastehus, men efter ett par år återvände jag till Riihimäki, och på den vägen är det.

Jag tar emot fångar, främst från STEP-avdelningen, på individuell mottagning som psykolog, och med enskilda fångar kör jag också med psykoterapi. Jag handleder i STEP varje vecka och mentorerar andra programledare. Tillsammans med teamet utvärderar och utvecklar vi vårt insatser på kontinuerlig basis.

Jag är med och utvärderar och motiverar fångar som kommer in till vår avdelning. För dem som tagit sig igenom programmet skriver jag en sammanfattning av deras rehabiliteringsprocess och ger rekommendationer för eventuell fortsatt rehabilitering. Jag konsulterar teamet och andra yrkesverksamma som arbetar med dömda sexualförbrytare, och jag utbildar i dessa teman. Jag fungerar också som närmste chef för handledarna i STEP-teamet. Allt som allt är mitt arbete mycket mångsidigt och självständigt.

Det är lönt att satsa på rehabilitering av dömda sexualförbrytare

Sexualbrott riktar sig ofta mot svagare människor och orsakar omfattande lidande såväl för offren som deras nära och kära. Dessa brott innebär också en stor kris för gärningsmannen och hans närstående. Marginalisering och isolering å andra sidan bidrar till att upprätthålla risken för återfall.

Genom mina insatser kan jag hjälpa dömda att bearbeta de problem som upprätthåller återfallsrisken och att ta ansvar för sin egen framtid, så att de inte längre ska skada andra. Här finns också en möjlighet att minska mänskligt lidande, både på individ- och samhällsnivå.

Människor har förståeligt nog många föreställningar och åsikter om hur de som är dömda för sexualbrott är och vad man ska göra med dem. En typisk myt är att den dömde måste vidkännas sitt brott fullt ut för att kunna ändras. Studier har dock gett vid handen att förneka gärningen inte korrelerar med sannolikheten för att den upprepas. Mer väsentligt är att ta ansvar för sin framtid.

En annan myt som sitter hårt är att de som dömts för sexbrott återfaller allihopa, utan undantag. Faktum är dock att återfall i sexualbrott är klart mindre frekventa än till exempel i våldsbrott. I takt med att tid utan kriminalitet ackumuleras sjunker risken för återfall så småningom till nivån med resten av befolkningen, även för dem som har ökad risk. Det viktiga är att stödja den dömde som att han förmår återgå till det civila livet och stanna där.

En psykolog är expert på mänskligt beteende och stödjer de dömda att ta sig ur kriminellt beteende

I ett fängelse jobbar psykolog i gränszonen mellan teoretiska insikter och praktiska insatser. I kontexten som arbetet i fängelseförhållanden innebär har psykologer exceptionellt breda teoretiska kunskaper när det gäller mänskligt beteende och tänkande och att förstå, studera och förändra dessa. I sitt arbete tillämpar psykologen dessa kunskaper efter fångens behov.

Psykologen ska ha behörighet som legitimerad psykolog och gedigna kunskaper i klinisk psykologi. Jobbet kräver att man kan leda ett team och har förmågan att samspela. Det är viktigt med ett reflekterande, kritiskt och analytiskt sätt att arbeta. Man ska ha handledarbehörighet för rehabiliteringsprogram som används på enheten, och psykoterapibehörighet blir en bra tilläggskompetens som visst får användning var dag.

Det är viktigt att medarbetaren är villig att se personen bakom brotten, och är villig att möta fången som person. Samtidigt måste man kunna hålla ett professionellt avstånd och ta även mycket störande saker som saker, inte låta dem interferera med ens eget professionella omdöme. Det är också viktigt att ens egna värderingar stämmer överens med Brottspåföljdsmyndighetens värdegrund.

Det mest givande i en psykologs vardag är de små steg framåt som tar den dömde mot en alternativ existens, med möjlighet till ökad meningsfullhet och minskat mänskligt lidande. För någon kan det vara att slå fast att nu får det vara nog med livet som varit och dags att gå in för något annat. För en annan kan det vara att det uppstår förtroende och trygghet och en möjlighet att påbörja samarbete utan att man konstant tar skydd och värjer sig.

En tredje inser sambandet mellan sitt eget sätt tänka och handla med de brott han begått. En fjärde lär sig att möta sina svåra känslor och ta dem upp med andra, istället för att fly ifrån dem till sprit eller droger. Även om de individuella framstegen ofta är små, så dyker de upp tillräckligt ofta så att det blir något som motiverar en och är belönande.

En stor del av mitt arbete med fångar sker bakom lykta dörrar, men samarbetet med andra yrkesverksamma är ytterst viktigt när det gäller rehabilitering. Förändringsprocessen är alltid svår och kräver stöd från många olika håll. På mottagningen kan fången komma till betydande insikter, och det är många nya vägar som kan ta sin början där, i det ögonblicket.

Men sällan bär dessa förändringar långt in i den civila världen om det inte finns ett välupplagt och professionellt samarbete, både inne i fängelset och med aktörerna ute i det civila. Att ensam knoga på förblir i slutändan ganska ineffektivt. Samarbete och att spela mot samma mål som ett lag ger alltid de bästa resultaten inom denna sektor som är rätt så krävande.‍