Bestämmelser om disciplinstraff, anvisningar (dnr 3/004/2014), 4.6.2014, uppdaterade 26.4.2016

Behörighet 5 § i lagen om Brottspåföljdsmyndigheten

Gäller Från och med den 4 juni 2014 tills vidare

Mottagare Brottspåföljdsmyndigheten

Bestämmelser

Ordningsförseelser

Enligt 15 kap. 3 § i fängelselagen (10 kap. 3 § i häktningslagen) kan en fånge påföras disciplinstraff om fången gör sig skyldig till en ordningsförseelse. Ordningsförseelser är att

  1. i ett fängelse eller annars under uppsikt av en tjänsteman vid Brottspåföljdsmyndigheten göra sig skyldig till ett brott som inte kan förutses medföra strängare straff än böter,
  2. utan tillstånd avlägsna sig från en öppen anstalt eller hälsovårdsanstalt,
  3. bryta mot bestämmelserna i denna lag eller bestämmelser som med stöd av lagen utfärdats genom förordning av statsrådet eller mot föreskrifter som preciserar dessa och som meddelats av Brottspåföljdsmyndighetens centralförvaltningsenhet,
  4. bryta mot fängelsets i 1 § avsedda ordningsstadga förutsatt att ordningsstadgan uttryckligen anger att förseelsen kan leda till disciplinstraff,
  5. bryta mot de villkor som ställts för tillstånd eller placering som avses i 8 kap. 6 eller 9 § eller för permission som avses i 14 kap., och
  6. försumma att iaktta en anmodan eller order som en tjänsteman vid Brottspåföljdsmyndigheten har gett inom ramen för sin behörighet i syfte att upprätthålla ordningen eller säkerheten i fängelset.

Disciplinstraff får inte påföras för brott som fängelsedirektören har anmält till polisen.

Disciplinstraff

Enligt 15 kap. 4 § i fängelselagen (10 kap. 4 § i häktningslagen) kan en fånge, om en tillrättavisning inte anses vara en tillräcklig påföljd, disciplinärt bestraffas med

  1. varning,
  2. begränsning av deltagande i fritidsverksamhet, användning av pengar eller andra betalningsmedel eller innehav av egendom för högst 30 dygn (förverkande av rättigheter), eller
  3. placering i enrum för högst 10 dygn (straff i enrum).

Förverkande av rättigheter får inte hindra fången att upprätthålla kontakter utom fängelset.

Enligt 15 kap. 5 § i fängelselagen (10 kap. 5 § i häktningslagen) ska en fånge som gjort sig skyldig till två eller flera förseelser påföras ett gemensamt disciplinstraff för förseelserna.

Om det efter att disciplinstraff har bestämts visar sig att fången har, innan disciplinstraffet påfördes, begått någon annan ordningsförseelse ska ett separat disciplinstraff bestämmas för denna förseelse, om inte det disciplinstraff som bestämdes för den tidigare uppdagade förseelsen anses vara en tillräcklig påföljd.

Enligt 15 kap. 6 § i fängelselagen (10 kap. 6 § i häktningslagen) kan ett annat disciplinstraff än varning bestämmas villkorligt för en prövotid av minst en och högst tre månader. Om fången inte begår någon ny förseelse under prövotiden förfaller disciplinstraffet.

Om ett disciplinstraff påförs för en förseelse som begåtts under prövotiden ska det samtidigt beslutas om det tidigare disciplinstraffet ska verkställas.

Enligt 15 kap. 7 § i fängelselagen (10 kap. 7 § i häktningslagen) ska, när beslut om påförande, mätning eller villkorlighet av disciplinstraff fattas, hänsyn tas till ordningsförseelsens natur, farlighet, uppsåtlighet, planmässighet, fångens tidigare förseelser, orsaker till förseelsen, om en anmärkningsvärt lång tid har förflutit sedan ordningsförseelsen begicks, fångens försök att förhindra eller avlägsna verkningarna av förseelsen, fångens strävan att främja utredningen av förseelsen, fångens hälsotillstånd, de säkerhetsåtgärder som vidtagits med hänsyn till fången på grund av förseelsen och andra följder av gärningen.

Tillämpning av tillrättavisning som påföljd

Tillrättavisning är inte ett egentligt disciplinstraff, och det är ovanligt att det tillämpas som disciplinärt förfarande. En tillrättavisning ges vanligen av den tjänsteman som svarar för säkerhet i de fall när saken inte anses vara så allvarlig att den måste avgöras genom egentligt disciplinärt förfarande. Riksdagens justitieombudsman har ansett det vara möjligt att fångarna också genom egentligt disciplinärt förfarande ska kunna ges en tillrättavisning som påföljd. Tillrättavisning ingår dock inte i den presenterade straffskalan eftersom det inte gäller ett disciplinstraff i egentlig mening.

Om en ordningsförseelse anses vara så lindrig att tillrättavisning är en tillräcklig påföljd ska saken inte föras till egentligt disciplinärt förfarande. En tillrättavisning kan i princip anses vara en tillräcklig påföljd när det exempelvis gäller lindriga överträdelser av ordningsstadgan.

Påförande och mätning av disciplinstraff

Allmänt om påförda disciplinstraff

Totalt 1616 disciplinstraff påfördes 2015 (totalt 1598 disciplinstraff 2014). Totalt 1162 (1134) av straffen var straff i enrum varav 251 (203) påfördes villkorligt. Bara 5 (14) straff i enrum överskred sju dygn.

Varning bestämdes som disciplinstraff 399 (384) gånger, och förverkande av rättigheter 61 (80) gånger. Förverkande av rättigheter bestämdes villkorligt 3 (6) gånger.

Fängelserna polisanmälde totalt 181 (207) brott.

Omständigheter som ska beaktas vid påförande och mätning av disciplinstraff

När villkorligheten, karaktären och graden av disciplinstraff mäts ska följande faktorer beaktas som strafflindrings- eller straffskärpningsgrunder.

Gärningens natur och allvar

Gärningens natur och allvar ska beaktas vid straffmätningen. Det strängaste disciplinstraffet, straff i enrum, kan bestämmas bara för de allvarligaste förseelserna.

Gärningens uppsåt och planmässighet

Gärningens uppsåt och planmässighet ska beaktas vid straffmätningen. Planmässigheten kan bevisas genom de förberedande åtgärderna före gärningen men också genom bl.a. den omständighet att flera fångar är delaktiga eller genom att gärningsmännen hör till en organiserad grupp.

Gärningsmannens tidigare ordningsförseelser

Med beaktandet av en fånges tidigare disciplinstraff avses den omständighet att gärningen eller gärningarna snabbt upprepas. Dessutom avses antalet tidigare ordningsförseelser och deras likartade karaktär.

Orsaker som ledde till ordningsförseelsen

Med förmildrande omständigheter vid en ordningsförseelse avses exempelvis påtryckningar eller hotelser som riktats mot en fånge av någon annan fånge eller person. En sådan omständighet kan också vara en förolämpning riktad mot den som begick förseelsen, en exceptionell eller oväntad frestelse eller någon annan motsvarande omständighet som bidragit till att försvaga fångens förmåga att iaktta anstaltsordningen.

En lång tid har förflutit sedan förseelsen

Med att en avsevärt lång tid har förflutit sedan ordningsförseelsen begicks avses att förseelsen upptäcks eller gärningsmannens skuld avslöjas först långt efter gärningen.

Gärningsmannens försök att förhindra verkningarna eller främja utredningen av förseelsen

Det faktum att gärningsmannen har främjat utredningen av förseelsen och försökt avlägsna eller förhindra verkningarna av förseelsen ska beaktas vid beslut om disciplinstraff. En sådan omständighet är exempelvis att en fånge som avlägsnat sig utan tillstånd återvänder relativt snabbt efter avvikandet på eget initiativ. När det gäller förseelser mot egendom kan man avstå från att påföra disciplinstraff om fången ersätter den skada som han eller hon har orsakat.

Gärningsmannens hälsotillstånd

När disciplinstraff bestäms ska det aktuella hälsotillståndet hos fången i fråga vid tidpunkten för beslutet beaktas. Hälsotillståndet beaktas främst när det prövas om straff i enrum kan tillämpas.

Bestämmelsen gör det också möjligt att beakta hälsotillståndet vid tidpunkten för förseelsen, och det kan av grundad anledning beaktas som en förmildrande omständighet vid påförande och mätning av disciplinstraff.

Säkerhetsåtgärder som vidtagits med hänsyn till gärningsmannen

Vid mätning av straff ska det beaktas om fången i fråga varit föremål för några säkerhetsåtgärder vid förseelsen. Sådana säkerhetsåtgärder är fängsel, observation, observation under isolering och avskildhet.

Säkerhetsåtgärder ska beaktas direkt vid straffmätningen, inte som en avräkning från straffet, såsom är fallet när det gäller avskildhet av utredningstekniska skäl.

Övriga påföljder av ordningsförseelser och hur de ska beaktas

En ordningsförseelse kan vid sidan av det egentliga disciplinstraffet också orsaka fången andra faktiska påföljder (sanktionskumulation). Om den som är intagen på öppen anstalt överträder permissionsvillkoren genom att försumma att återvända från permissionen, ska han eller hon påföras disciplinstraff för brott mot permissionsvillkoren. Dessutom kan ordningsförseelsen leda till andra påföljder, såsom att fången överförs till ett slutet fängelse, att vistelsen utanför anstalten inte inräknas i strafftiden och att ny permission inte beviljas i den närmaste framtiden.

Dylika påföljder som bestäms vid sidan av disciplinstraffet är de facto ofta strängare än själva straffet. I beredningen av lagen (RP 263/2004) fastställdes det också att de övriga påföljder som gärningen orsakar fången ska beaktas vid påförande och mätning av disciplinstraff. Det kan gälla överföring till en mera sluten avdelning eller ett slutet fängelse eller återkallande av tillstånd till sysselsättning utanför fängelset. Om en fånge påförs dylika påföljder ska de rimligen beaktas vid mätningen av disciplinstraff för att sanktionskumulation ska undvikas.

Förbud mot dubbel straffbarhet

Principen ne bis in idem förhindrar att någon två gånger åtalas och döms i ett och samma ärende. Administrativa påföljder kan under vissa omständigheter anses vara påföljder som kan likställas med straff. Det har vanligen ansetts att en administrativ påföljd ska, för att ha straffkaraktär, vara generellt tillämpbar, den ska med andra ord inte exempelvis gälla bara fångar, såsom när det gäller disciplinstraff.

De övriga påföljder utöver disciplinstraff som följer av fångförseelser är inte påföljder som kan likställas med straff. De kan därför inte anses strida mot förbudet mot dubbel straffbarhet.

A) Övriga påföljder som ska beaktas vid mätning av disciplinstraff

Överföring från öppen anstalt till slutet fängelse

En fånge kan överföras från en öppen anstalt till ett slutet fängelse om han eller hon gör sig skyldig till en ordningsförseelse. Överföringen till slutet fängelse ska skäligen beaktas i beslutet om disciplinstraff.

Överföring till slutet fängelse kräver att fången ska konstateras ha gjort sig skyldig till en ordningsförseelse. Beslutet om disciplinstraff ska således fattas först, och därefter ska utvärderingscentrumet besluta om anstaltsplacering. När disciplinstraff bestäms är det sålunda problematiskt att beakta en annan enhets eventuella behöriga beslut som fattas först efter att beslutet om disciplinstraff har fattats. Situationens problematiska karaktär reduceras dock av att fängelsedirektören i praktiken är väl medveten om de ordningsförseelser som leder till att fångar överförs till sluten anstalt. I oklara fall är det också möjligt att på förhand diskutera frågan med utvärderingscentrumet.

I nämnda fall ska det antecknas i disciplinbeslutet att fängelset ska föreslå utvärderingscentrumet att fången ska överföras till ett slutet fängelse.

Att återkalla tillstånd till civilt arbete, studier, användning av mobiltelefon, e-post och Internet, placering på utomstående anstalt eller i utomstående sysselsättning under övervakning

Om en fånge inte iakttar villkoren för nykterhet, vistelse utanför anstalten eller sysselsättning som anges i 8 kap. 6 § och 9 § i fängelselagen kan han eller hon påföras disciplinstraff. Om ett disciplinstraff inte anses vara en tillräcklig eller ändamålsenlig påföljd kan tillståndet återkallas.

Om en fånge överträder tillståndsvillkoren för användning av mobiltelefon, e-post eller Internet kan tillståndet återkallas. Också disciplinstraff kan påföras för brott mot tillståndsvillkoren. En fånge kan påföras disciplinstraff bl.a. för att han eller hon lämnat felaktiga uppgifter om mottagaren av e-post eller grunden för mejlet, eller om han eller hon har använt Internet för andra ändamål än de han eller hon ansökt om, eller besökt otillåtna webbsidor.

Både återkallande av tillstånd och påförande av disciplinstraff är beroende av prövning. När påföljden övervägs ska det vid sidan av förseelsens allvar beaktas huruvida förutsättningarna för beviljande av tillstånd föreligger efter att förseelsen ägt rum. Om förutsättningarna anses föreligga kan fången påföras disciplinstraff men tillståndet eller stationeringen behöver inte nödvändigtvis återkallas. Om förutsättningarna inte längre finns till ska tillståndet återkallas. När det gäller allvarliga förseelser ska tillståndet återkallas vid sidan av disciplinstraffet.

Överföring till mera sluten avdelning och andra påföljder

Vid mätning av disciplinstraff ska övriga påföljder av förseelsen, såsom överförning till en mera sluten anstalt och därmed sammankopplat förlorat arbete, skäligen beaktas. Återkallande av en redan beviljad permission eller ett oövervakat besök kan också skäligen beaktas.

B) Påföljder som inte ska beaktas vid mätning av disciplinstraff

Inverkan av en ordningsförseelse på beviljande av kommande tillstånd

Beroende av karaktären av en ordningsförseelse kan ett disciplinstraff senare spela en roll när nya beslut fattas om olika tillstånd såsom permissioner eller oövervakade besök. Prövningen av dylika tillstånd grundar sig på en allsidig bedömning av fångens då aktuella tillförlitlighet, varvid också övriga omständigheter, vid sidan av disciplinförseelsen, ska beaktas. Det är inte motiverat att på förhand utvärdera sådana framtida beslut vid mätning av disciplinstraff.

Att inte inräkna vistelse utanför fängelset i strafftiden

Att inte inräkna vistelsetiden utanför fängelset i strafftiden är inte en påföljd som kan beaktas vid bestämmande av disciplinstraff.

Gemensamt disciplinstraff

Ett gemensamt disciplinstraff som påförs för två eller flera ordningsförseelser ska på goda grunder mätas på likartat sätt som gemensamma bötes- eller fängelsestraff enligt 7 kap. 5 § i strafflagen.

Utgångspunkten vid mätning av gemensamt disciplinstraff ska vara det straff för förseelsen som enligt beslutsfattaren medför det strängaste straffet.

Ett disciplinstraff ska stå i ett rättvist förhållande till antalet förseelser, deras allvar och inbördes samband. Om någon straffskärpnings- eller strafflindringsgrund eller någon annan omständighet gäller endast en eller några av de förseelser som samtidigt behandlas, ska detta skäligen beaktas vid mätning av gemensamt disciplinstraff.

Villkorligt disciplinstraff

Vid prövning av villkorligt disciplinstraff ska de omständigheter som avses i 15 kap. 7 § i fängelselagen beaktas. Ett disciplinstraff kan i princip bestämmas villkorligt, om inte farligheten av gärningen, gärningsmannens skuld eller tidigare disciplinstraff kräver att straffet ska bestämmas ovillkorligt.

Ju allvarligare en gärning och ju längre ett disciplinstraff är, desto färre grunder finns det för att bestämma straffet villkorligt. Ju längre tid har förflutit sedan tidigare disciplinstraff, desto större betydelse ska saken tillmätas vid prövning av villkorlighet.

Förverkande av rättigheter

Förverkande av rättigheter kan gälla begränsning av deltagande i fritidsverksamhet, användning av pengar eller andra betalningsmedel eller innehav av egendom. Med fritidsverksamhet avses motion, hobbyverksamhet, studier, konst- eller kulturaktiviteter, olika kurser, föredrag, diskussioner och övriga dylika fritidsaktiviteter.

När förverkande av rättigheter tillämpas är det motiverat att främst fokusera straffet på de rättigheter som utövades när förseelsen ägde rum. Om det inte är möjligt kan förverkandet av rättigheter också fokuseras på andra rättigheter.

Förverkandet av rättigheter får inte försvåra den dömdes kontakter med yttervärlden. En sådan påföljd vore att deltagandet i fritidsverksamhet skulle begränsas till den tidpunkt då det enligt fängelsets ordningsstadga är möjligt att använda telefon, ifall telefonsamtal inte kan ordnas på något annat sätt. Fångarnas rätt att delta i andliga sammankomster och bedriva motion minst en timme per dag får inte heller begränsas.

Bland andra följande påföljder som omfattar förverkande av rättigheter kan bestämmas:

Begränsning av fritidsverksamhet
- förbud mot användning av träningslokaler
- förbud mot användning av kök
- begränsning av egentlig fritidssysselsättning (exempelvis kvällsaktiviteter)

Begränsning av användning av pengar och andra betalmedel
- förbud mot besök i anstaltsbutiken
- begränsning av inköp utanför anstalten
- begränsning av rätt att använda egna pengar
- begränsning av överföring av pengar och betalmedel till personer utanför fängelset eller till någon annan fånge genom fängelsets förmedling

Begränsning av innehav av egendom
- begränsat innehav av mobiltelefon på öppna anstalter (kräver möjlighet att använda någon annan telefon, exempelvis avdelningstelefonen)
- begränsat innehav av TV-apparat (i praktiken omöjligt i delade celler)
- begränsat innehav av musikapparater
- begränsat innehav av spelapparater
- begränsat innehav av övriga elektroniska anläggningar

Övriga omständigheter som ska beaktas vid mätning och verkställighet av disciplinstraff

Hur disciplinstraff ska motiveras

De straffskärpnings- och strafflindringsgrunder som beaktats vid beslutsprövningen och de övriga faktorer som inverkat på straffmätningen ska framgå av beslutet om disciplinstraff. Det krävs för att ändamålsenligheten och enhetligheten i straffpraxis ska kunna uppföljas och kontrolleras.

Utredning av ordningsförseelser ska slutföras

En disciplinfråga som tagits till behandling ska behörigt slutföras också i de situationer när den inte leder till någon disciplinär påföljd.

Längden av utredningstekniskt avskiljande ska beaktas

Medan en ordningsförseelse utreds och beslut om disciplinstraff inväntas kan en fånge hållas avskild från övriga fångar, om det är nödvändigt för att bevara anstaltsordningen eller av andra särskilda skäl. Avskildheten får inte pågå längre än nödvändigt och överskrida sju dygn. Tiden då en fånge har hållits avskild från övriga fångar ska beaktas som avdrag när disciplinstraff bestäms (15 kap. 14 § i fängelselagen).

När utredningen av en ordningsförseelse har slutförts ska avskildheten omedelbart avslutas ifall prövning av disciplinstraff inte kan ordnas direkt.

När en fånge avskiljs av utredningstekniska skäl är det viktigt att särskilja de säkerhetsåtgärder som ska beaktas vid föreläggande och mätning av straff.

Tiden för avskildhet är inte en omständighet som ska beaktas vid mätning av strafflängd. Den ska däremot beaktas som ett avdrag vid beslut om disciplinstraff. När det gäller straff i enrum är det inte svårt att göra avdrag – en dag av avskiljande motsvarar en dag av straff i enrum. Det är svårare att göra avdrag när förverkande av rättigheter bestäms som disciplinstraff.

I 6 kap. 13 § i strafflagen anges bestämmelser om avräkning av tiden för frihetsberövande vid straffmätningen. Om straffet är böter ska frihetsberövandet avräknas i skälig utsträckning, dock minst hela den tid som frihetsberövandet har pågått, eller straffet ska anses vara fullt avtjänat.

Beslutsfattaren har rätt att pröva hur tiden för avskildhet ska beaktas som avdrag när förverkande av rättigheter bestäms som påföljd. Straffkaraktären av de påföljder som bestäms i form av förverkade rättigheter varierar i hög grad, och avräkningens betydelse ska alltid avgöras separat i varje enskilt fall. Arbetsgruppen anser det i princip vara motiverat att en dag av avskildhet ska motsvara tre dagar av förverkade rättigheter när avdraget beräknas.

Placering på avdelning efter att disciplinstraff avtjänats

När en fånge har avtjänat ett disciplinstraff ska han eller hon återvända till sin tidigare avdelning, cell och sysselsättning, ifall ordningsförseelsen inte varit så allvarlig att han eller hon inte längre uppfyller avdelningskriterierna och måste därför överföras till en ny avdelning.

Hur disciplinstraff förfaller

Om en fånge åtalas vid en domstol för ett brott för vilket disciplinstraff bestämts, ska disciplinstraffet avskrivas till den del det inte har verkställts (15 kap. 13 § i fängelselagen).

Anmälan till åklagaren

Om en fånge åtalas vid en domstol för ett brott för vilket disciplinstraff helt eller delvis avtjänats eller för vilket disciplinstraff påförts i fängelset, ska åklagaren underrättas om disciplinstraffet och straffverkställigheten (19 kap. 6 § i fängelselagen).

Överföring av ett ärende till polisen

Om en dömd fånge eller häktad begår, i fängelset eller någon annanstans medan han eller hon står under en brottspåföljdstjänstemans uppsikt, ett brott som anses kunna bestraffas med böter kan han eller hon enligt 2 kap. 13 § i strafflagen påföras ett disciplinstraff enligt bestämmelserna i 15 kap. i fängelselagen och 10 kap. i häktningslagen. Om brottet anses leda till ett strängare straff än böter ska det anmälas till polisen eller någon annan förundersökningsmyndighet.

Främst de brott som bara medför böter kan behandlas genom disciplinärt förfarande. Dessutom kan några brott som också leder till fängelse behandlas genom disciplinärt förfarande. Brott som fängelset polisanmält kan inte behandlas genom disciplinärt förfarande.

När ett fängelse utreder disciplinärenden och genomför disciplinärt förfarande ska fängelset i varje enskilt fall, med hänsyn till bestämmelserna i strafflagen om straffbestämmande, bedöma hurdant straff en domstol skulle bestämma för brottet i den aktuella konkreta situationen. När arten av straff bestäms och frågan om böter eller fängelsestraff avgörs ska bestämmelserna om straff i 6 kap. i strafflagen beaktas.

I mångtydiga och oklara fall ska den lokala polismyndigheten kontaktas för att utreda om frågan kan behandlas genom disciplinärt förfarande eller ska överföras till polisen.

När straffart bestäms ska de allmänna principerna för straffmätning i 6 kap. 4 § i strafflagen, straffskärpningsgrunderna i 5 §, strafflindringsgrunderna i 6 §, skälighetsgrunderna i 7 § och den lindrigare straffskalan i 8 § beaktas. Bestämmelserna om valet av straffart i strafflagen skiljer sig inte nämnvärt från de omständigheter som ska beaktas vid beslut om disciplinstraff.

Enligt den allmänna principen ska ett straff mätas så att det står i ett rättvist förhållande till skadligheten och farligheten av brottet, motiven till gärningen och gärningsmannens övriga skuld som framgår av brottet (6 kap. 4 § i strafflagen).

Straffskärpningsgrunder är 1) att den brottsliga verksamheten har varit planmässig, 2) att gärningsmannen har begått brottet såsom medlem av en grupp som har organiserats för att begå allvarliga brott, 3) att brottet har begåtts mot ersättning, 4) att brottet har begåtts utifrån ett motiv relaterat till ras, hudfärg, härkomst, nationellt eller etniskt ursprung, religion, övertygelse, sexuell inriktning, funktionshinder eller någon jämförbar omständighet, och 5) gärningsmannens tidigare kriminalitet, om förhållandet mellan den tidigare kriminaliteten och det nya brottet ger vid handen att gärningsmannen, på grund av brottens likartade karaktär eller i övrigt, är uppenbart likgiltig för förbud och påbud i lagen (6 kap. 5 § i strafflagen).

Strafflindringsgrunder är 1) att betydande påtryckning eller hot eller någon annan liknande omständighet har medverkat till att brottet begåtts, 2) stark mänsklig medkänsla som har lett till brottet eller en exceptionell och oförutsedd frestelse, målsägandens exceptionellt stora medverkan eller någon annan motsvarande omständighet som har varit ägnad att reducera gärningsmannens förmåga att följa lag, 3) att förlikning har ingåtts mellan gärningsmannen och målsäganden, att gärningsmannen har annars försökt förhindra eller avlägsna verkningarna av brottet eller har strävat efter att främja brottsutredningen, och 4) de grunder som nämns i 8 § 1 och 3 mom. (6 kap. 6 § i strafflagen).

Utifrån skälighetsgrunden ska följande omständigheter som nedsätter straffet beaktas: 1) övriga påföljder som brottet har lett till eller som domen medför gärningsmannen, 2) gärningsmannens höga ålder, svaga hälsotillstånd eller andra personliga omständigheter, och 3) om en anmärkningsvärt lång tid har förflutit sedan brottet begicks, om det brott som hade mätts ut enligt vedertagen praxis av dessa skäl skulle leda till ett orimligt eller exceptionellt skadligt resultat (6 kap. 7 § i strafflagen).

Ett straff bestäms enligt en lindrigare straffskala, om 1) gärningsmannen har begått brottet innan han eller hon fyllde 18 år, 2) gärningen har stannat på försöksstadiet, 3) gärningsmannen döms som medhjälpare till brottet enligt bestämmelserna i 5 kap. 6 § eller gärningsmannens delaktighet i brottet annars är klart mindre än de övriga delaktigas medverkan, 4) brottet har begåtts under omständigheter som starkt påminner om de omständigheter som leder till tillämpning av ansvarsfrihetsgrunderna, eller 5) det på de grunder som nämns i 6 eller 7 § eller på andra exceptionella grunder finns särskilda skäl som ska nämnas i domen.

När ett straff bestäms enligt 1 mom. får gärningsmannen dömas till högst tre fjärdedelar av det maximala fängelse- eller bötesstraff som föreskrivs för brottet och minst det minimum av den straffart som föreskrivs för brottet. Om brottet kan medföra livstids fängelse är maximistraffet i stället tolv år fängelse och minimistraffet två år fängelse.

Bestämmelserna i 2 mom. ska också tillämpas när straff bestäms för en gärningsman som begått ett brott som nedsatt tillräknelig. Nedsatt tillräknelighet påverkar dock inte det maximistraff som kan tillämpas.

Om det föreskrivna strängaste straffet är fängelse för en bestämd tid kan domstolen i de fall som avses i denna paragraf förelägga böter i stället för fängelse, om det finns särskilt vägande skäl (6 kap. 8 § i strafflagen).

Behandlingen av lindriga brott som begåtts under uppsikt av en brottspåföljdstjänsteman eller i ett fängelse är vanligen snabbare i fängelset än vid en allmän domstol. Också med tanke på anstaltsordningen och -säkerheten är det viktigt att en fånge bestraffas snabbt för en handling som strider mot reglerna. Det är således i princip de fångbrott som inte förväntas leda till ett strängare straff än böter som ska behandlas genom disciplinärt förfarande.

När ett brottmål behandlas genom disciplinärt förfarande ska det också noteras att den disciplinära påföljd som bestäms inte får vara alltför lindrig jämfört med det straff som skulle dömas ut vid en domstol.

Den omständighet att det gäller ett s.k. målsägandebrott förhindrar inte att ärendet behandlas genom disciplinärt förfarande utan målsägandens begäran. Bestämmelserna om målsägandens åtalsbehörighet saknar betydelse när ärendet behandlas genom disciplinärt förfarande.

Om en fånge eller häktad begår ett brott utanför fängelset ska saken polisanmälas.

Om en fånge återvänder från en permission efter den utsatta tiden och innehar droger, kan fången påföras disciplinstraff på den grund att han eller hon inte återvände inom den utsatta tiden. Med hänsyn till drogerna är det i dylika situationer motiverat att överföra ärendet till polisen.

Om ett offer polisanmäler ett brott som riktats mot honom eller henne i ett fängelse eller anmäler att han eller hon ska framställa yrkanden mot en fånge, ska ärendet överföras till polisen.

Brott riktade mot andra fångar

Enbart bötesstraff kan dömas ut för lindrig misshandel, varför fall av lindrig misshandel mellan fångar ska behandlas genom disciplinärt förfarande. Böter eller högst två år fängelse kan dömas ut för ordinär misshandel. Ungefär två av tre fall av ordinär misshandel medför böter.

Böter eller högst två år fängelse kan dömas ut för olaga hot. Enligt statistiken medförde 73 procent av fallen bötesstraff 2013.

När det gäller ordinär misshandel och olaga hot ska det i varje enskilt fall prövas om brottet i fråga är av sådan karaktär att domstolarna i motsvarande fall inte skulle döma ut ett strängare straff än böter. De genomsnittliga och lindrigare formerna av misshandel och olaga hot kan i regel behandlas genom disciplinärt förfarande.

Fall av lindrig och ordinär misshandel och olaga hot då offret framställer yrkanden ska dock överföras till polisen.

Fångars vapeninnehav

En fånge som utrustar sig med skjut- eller eggvapen eller något jämförbart livsfarligt vapen kan dömas till böter eller högst ett år fängelse. Det finns bara ett begränsat antal sådana fall. År 2013 fanns det ett fall varvid böter dömdes ut.

De lindrigaste formerna av fångbeväpning kan behandlas genom disciplinärt förfarande.

Rymning

En fånge kan dömas till böter eller högst ett år fängelse för rymning. Gärningsmannen dömdes 2013 till böter i 63 procent av dylika fall.

När det gäller rymning ska det också i varje enskilt fall prövas om ärendet kan behandlas genom disciplinärt förfarande. De genomsnittliga och lindrigare formerna av rymning kan i regel behandlas genom disciplinärt förfarande.

Ordningsförseelser riktade mot tjänstemän

Den som gör sig skyldig till hindrande av tjänsteman kan bara dömas till böter varvid sådana fall ska behandlas genom disciplinärt förfarande.

Den som gör sig skyldig till motstånd mot tjänsteman kan dömas till böter eller högst sex månader fängelse. Gärningsmannen dömdes till böter i 93 procent av sådana fall 2013. Motstånd mot tjänsteman kan sålunda behandlas genom disciplinärt förfarande.

Våldsamt motstånd mot tjänsteman ska alltid överföras till polisen eftersom böter inte kan ådömas för gärningen.

Olaga hot kan också behandlas som brott mot tjänsteman i de fall då hotet inte direkt riktar sig mot tjänsteutövningen.

Straffbart bruk av narkotika

Den som gör sig skyldig till straffbart bruk av narkotika kan dömas till böter eller högst sex månader fängelse. Gärningsmannen dömdes till böter i 99,9 procent av sådana fall 2013.

Riksåklagaren har meddelat en anvisning (RKÅ:2006:1) om mätning av påföljd för straffbart bruk av narkotika. Det konstateras i anvisningen att narkotikabrottslighet är ett svårt problem i fängelserna. Bruk av droger i ett fängelse kan vanligen inte likställas med privat bruk som gjorde det möjligt att avstå från att väcka åtal eller ådöma straff. Enligt 2 kap. 13 § i strafflagen, 15 kap. i fängelselagen och 10 kap. i häktningslagen kan en fånge eller häktad påföras disciplinstraff för ett brott som begåtts i fängelse och som inte förväntas leda till strängare straff än böter. Ett disciplinstraff som omedelbart ska påföras kan vanligen anses vara en tillräcklig påföljd för ett narkotikabrott som bestraffas med böter.

Enligt ett ställningstagande från riksåklagarämbetet kan fängelserna, med tanke på nämnda bötfällningspraxis vid straffbart bruk av narkotika, behandla straffbart bruk av narkotika genom disciplinärt förfarande i sådana fall då det gäller bruk eller innehav av några narkotikadoser för uteslutande eget bruk. Då är drogmängden så obetydlig att risken för spridning till andra fångar är osannolik.

Om en större mängd droger än den nämnda mängden påträffas hos en fånge tyder det på att substansen sannolikt är ämnad att distribueras till andra fångar vid sidan av det egna bruket. Då är narkotikabrott det brottsrekvisit som ska tillämpas, och det är motiverat att överföra frågan till polisen. Innehav av narkotika i distributionssyfte i ett fängelse eller distribution av narkotika i ett fängelse är i regel inte brott som bestraffas med böter enligt rättspraxis, även om straffskalen för narkotikabrott också innefattar böter.

Om droger påträffas hos en fånge som kommer till ett fängelse på grundval av efterlysning ska disciplinstraff inte påföras. Saken ska överföras till polisen.

Påträffade droger ska utan dröjsmål överlämnas till polisen eller någon annan förundersökningsmyndighet (8 § i narkotikalagen). Då ska också det disciplinstraff som påförts fången anmälas.

Skadegörelse

Den som gör sig skyldig till lindrig skadegörelse kan bara dömas till böter. För ordinär skadegörelse kan böter eller högst ett år fängelse ådömas. Gärningsmannen dömdes till böter i 93 procent av fallen 2013.

Skadegörelse kan sålunda behandlas genom disciplinärt förfarande, om det inte gäller exceptionellt allvarliga fall.

Lindrig skadegörelse och skadegörelse kan lämnas obestraffade om gärningsmannen har ersatt skadan och skadeståndet anses vara en tillräcklig påföljd.

Sabotage och falskt brandalarm

Den som exempelvis tänder en eldsvåda eller spränger någonting så att gärningen är ägnad att allmänt äventyra liv eller hälsa kan dömas för sabotage. Gärningsmannen kan bara dömas till fängelse, varför saken ska överföras till polisen. Bara uppsåtligt sabotage ska bestraffas.

Fångar tänder årligen ca tio eldsvådor i cellerna. Eldsvådor som tänds av fångar ska i princip överföras till polisen för utredning och behandling. Vid prövningen kan farligheten av situationen och fångens hälsotillstånd beaktas.

Böter eller högst ett år fängelse kan dömas ut för grundlös anmälan av fara (34 kap. 10 § i strafflagen). Tillämpning av bestämmelsen kräver att fången ska kunna göra brandalarm. Det är inte heller motiverat att tillämpa bestämmelsen på ett enskilt brandalarm. Det kräver i princip att gärningsmannen ska göra sig skyldig till flera falska brandalarm.

Arbetsgruppen ansåg det motiverat att falskt brandalarm ska definieras som ordningsförseelser i ordningsstadgan och behandlas genom disciplinärt förfarande.

Benämning av förseelser

Arbetsgruppen har vid utarbetning av benämningar utgått ifrån bestämmelsen i 15 kap. 3 § i fängelselagen där ordningsförseelser definieras. Förseelsernas brottsrekvisit är bifogade till rapporten.

Arbetsgruppen anser att benämningarna i strafflagen ska användas i beteckningarna då de lämpar sig för ordningsförseelserna.

Försök är straffbart när det gäller de brott som föreskrivits vara straffbara i strafflagen. I övrigt kan försök bestraffas då det definierats som ordningsförseelse.

  1. Att i ett fängelse eller annars under uppsikt av en tjänsteman vid Brottspåföljdsmyndigheten göra sig skyldig till ett brott som inte förväntas leda till ett strängare straff än böter;
    - straffbart bruk av narkotika (50 kap. 2a § i strafflagen)
    - hindrande av tjänsteman (16 kap. 3 §)
    - motstånd mot tjänsteman (16 kap. 1 §)
    - rymning och rymningsförsök (16 kap. 16 §)
    - lindrig misshandel (21 kap. 7 §) och misshandel (också försök) (21 kap. 5 §)
    - lindrig skadegörelse (35 kap. 3 §) och skadegörelse (också försök) (35 kap. 1 §)
    - olaga hot (25 kap. 7 §)
    - en fånges vapeninnehav (16 kap. 17 §)
  2. Att utan tillstånd avlägsna sig från en öppen anstalt eller hälsovårdsanstalt;
    - otillåten avvikelse från en öppen anstalt eller hälsovårdsanstalt (15 kap. 3 § i fängelselagen, 10 kap. 3 § i häktningslagen)
  3. Att bryta mot denna lag, statsrådets förordning utfärdad med stöd av lagen eller Brottspåföljdsmyndighetens föreskrift som preciserar dessa författningar;
    - innehav av alkohol, andra berusningsmedel, dopningsmedel eller föremål avsedda för narkotikabruk (9 kap. 1 § i fängelselagen, 5 kap. 1 § i häktningslagen)
    - tillverkning och bruk av alkohol, andra berusningsmedel och de dopningsmedel som avses i 44 kap. 16 § i strafflagen (16 kap. 6 a § i fängelselagen, 11 kap. 6 a § i häktningslagen)
    - vägran att arbeta eller delta i någon annan sysselsättning (8 kap. 2 § i fängelselagen)
    - otillbörligt beteende (15 kap. 2 § i fängelselagen, 10 kap. 2 § i häktningslagen)
    - renhållning (7 kap. 4 § i fängelselagen, 3 kap. 3 § i häktningslagen)
    - brott mot bestämmelserna om postförsändelser (12 kap. 2 § i fängelselagen, 8 kap. 2 § i häktningslagen)
  4.  Att bryta mot fängelsets ordningsstadga, förutsatt att det uttryckligen nämns i ordningsstadgan att den aktuella förseelsen kan leda till disciplinstraff;
    - vistelse på otillåtet område
    - otillbörlig klädsel
    - frånvaro från egen cell vid stängning av avdelningen
    - överträdelse av besöksvillkor
    - falska uppgifter om telefonnummer eller mottagare
    - brott mot bestämmelser om postförsändelser (01.05.2015, 12 kap. 2 § i fängelselagen)
    - innehav av förbjudna ämnen och föremål
    - avlägsnande eller förstörande av sigill
    - försök att forsla föremål till fängelset förbi kontrollen
    - bruk av dopningsämnen
    - manipulering eller försök till manipulering av drogtest
    - otillåtet innehav av läkemedel som inte klassificerats som narkotika
    - tillverkning av berusningsmedel (01.05.2015, 16 kap. 6 a § i fängelselagen)
    - berusning (01.05.2015, 16 kap. 6 a § i fängelselagen)
    - brott mot cellordningen
    - brott mot bestämmelserna om rökförbud
    - brott mot bestämmelserna om elektronisk övervakning
    OBS: Ordningsstadgan omfattar också de förseelser som enligt de lagändringar som trädde i kraft den 1 maj 2015 också fogats till lagen (tillverkning och bruk av berusningsmedel, postförsändelser).
  5. Att bryta mot de villkor för tillstånd eller stationering som avses i 8 kap. 6 § eller 9 § eller i 12 kap. 6 a §, 9 § och 9 a § i fängelselagen eller de permissionsvillkor som avses i 14 kap. i lagen;
    - brott mot villkoren för tillstånd till studier (8 kap. 11 § i fängelselagen)
    - brott mot villkoren för tillstånd till användning av mobiltelefon på öppna anstalter (12 kap. 6 a § i fängelselagen)
    - brott mot villkoren för tillstånd till användning av e-post (12 kap. 9 § i fängelselagen, 8 kap. 7 a § i häktningslagen)
    - brott mot villkoren för tillstånd till användning av Internet (12 kap. 9 a § i fängelselagen, 8 kap. 7 b § i häktningslagen)
    - brott mot villkoren för tillstånd till civilt arbete (14 kap. 9 § i fängelselagen)
    - brott mot permissionsvillkoren (8 kap. 11 § i fängelselagen)
  6. Att försumma att följa en uppmaning eller befallning som en tjänsteman vid Brottspåföljdsmyndigheten har gett inom ramen för sin behörighet i syfte att upprätthålla fängelseordningen eller -säkerheten;
    - tredska

Straffskala

Indelningen i den bifogade straffskalan utgår ifrån följande frågekomplex:

- förseelser mot tjänsteman
- förseelser mot andra fångar
- förseelser mot egendom och sysselsättning
- berusningsmedelsförseelser
- innehavsförseelser
- brott mot ordningsstadgan
- brott mot tillstånds- eller stationeringsvillkor
- vägran att delta i sysselsättning.

Av tabellen framgår minimi- och maximistraffet och det genomsnittliga straffet för den aktuella ordningsförseelsen. Straffskalan grundar sig på disciplinpraxis i fängelserna. De föreslagna maximistraffen är i princip de maximistraff som tillämpas på enskilda gärningar.


Generaldirektör Esa Vesterbacka

Jurist Anne Kohvakka



1) I beslutet AOA 3949/4/07 av den 24 juni 2009 ansågs det att om tillämpningen av tillrättavisning bara vore relaterad till förstadiet av disciplinärt förfarande skulle det innebära att direktören inte kunde meddela en lindrigare påföljd än varning i förfarandet, även om han eller hon skulle dra en annan slutsats om sakens obetydliga karaktär än den tjänsteman som svarar för säkerhet. Om en förseelse enligt fängelsedirektören är så ringa att den skulle enligt anstaltens vanliga påföljdspraxis medföra en tillrättavisning, ska direktören också kunna ge en tillrättavisning som disciplinpåföljd. Direktören kan i sista hand handla på detta sätt med stöd av behörigheten i 1 kap. 8 § i fängelselagen.

2) Högsta domstolen ansåg i sitt prejudikat (HD 2012:46) att ett disciplinstraff som påförts en fånge för brott mot permissionsreglerna efter att fången försökt forsla till fängelset otillåtna ämnen inom kroppen vid återkomsten från permissionen inte förhindrade åklagaren att väcka åtal för utredning av dopnings- och narkotikabrott.
Helsingfors förvaltningsdomstol ansåg i ett avgörande av den 12 augusti 2012 (12/1036/4) att överföring till slutet fängelse inte var ett bistraff i ett fall då fängelset hade påfört fången disciplinstraff och denne hade överförts till slutet fängelse på grund av en ordningsförseelse. Helsingfors hovrätt har i sitt avgörande av den 19 juni 2012 (1678) ansett att beslut om att avstå från att inräkna ett disciplinstraff i strafftiden ska anses vara ett administrativt beslut som saknar påföljdskaraktär.

3)I AOA:s beslut av den 31 december 2008 dnr 278/4/07 fastställdes det att utredning av ordningsförseelser är en kortfattad förundersökning som ska iaktta antagandet om oskuld. I detta fall gällde det att överföringen av en fånge från öppen anstalt till slutet fängelse motiverades med att fången gjort sig skyldig till en ordningsförseelse, även om utredningen av frågan inte slutförts och fången inte meddelats något beslut om disciplinstraff med anvisningar för sökande av ändring. I beslutet konstaterades det att ett behörigt förfarande hade varit att slutföra utredningen av ordningsförseelsen ända fram till mätningen av eventuellt disciplinstraff, varvid också överföringsbeslutet hade grundat sig på en fastslagen ordningsförseelse.

4) Kuopio förvaltningsdomstol 07/0181/2

5) I AOA:s beslut av den 13 november 2003 (2924/2/02) ansågs det att undantagsbestämmelsen i 2 kap. 13 § 1 mom. i strafflagen som är exceptionell med hänsyn till rättssäkerhetsreglering ska tolkas snävt och tillämpas bara på sådana fall då det är uppenbart att brottet ägt rum under de omständigheter som avses i bestämmelsen.

6) De påföljder som dömts ut för brott enligt straffart grundar sig på Rättspolitiska forskningsinstitutets undersökning Kriminalitetssituationen 2012 som omfattar de påföljder som dömdes ut 2011. Siffrorna grundar sig på statistik över enhetsstraff som bestäms genom huvudbrottet. I statistiken beaktas både de fall då en fånge blivit dömd för ett brott av det aktuella slaget och de fall då domen omfattar flera brott. Andelen dömda till böter är sålunda lägre i statistikföringen än då frågan granskas som enskilt brott. I fallen av ordinär misshandel dömdes gärningsmannen exempelvis till böter i 75 procent av fallen, om saken granskades som enskilt brott.


‍

Publicerad 22.7.2020